Jag heter Lisa Lokteva och är postdoc i matematik vid Uppsala universitet, så jag forskar inom matematik. Jag var aktiv i Ung Vetenskapssport från starten, till och med lite före när vi organiserade första mattelägret samt var med i styrelsen fram till 2017. Men jag har fortsatt undervisa på varje matteläger.
Hur kom du in i UVS?
För mig har UVS framförallt handlat om att organisera matteläger. Det första mattelägret var egentligen organiserat av Riksförbundet för vetenskapssport, föregångaren till UVS.
Tanken var att vi ville organisera ett läger för folk som gick på vår skola, för att ha ett läger som hade lite lägre tröskel än att komma i SMT-final. På den tiden fanns det inget för folk som inte hade tagit sig till SMT-final, utom kanske Mattekollo som var ganska nytt. Därför blev det att jag var med i organisationsgruppen. Men ganska snart, eftersom jag inte är så organisatorisk, blev jag mest intresserad av att jobba med utbildningsprogrammet: vad vi skulle undervisa om på lägren. Så jag struntade i styrelseuppgifterna och fokuserade på undervisningen på lägren.
Hur känner du att ditt engagemang i UVS har hjälpt dig fram till ditt nuvarande jobb?
Jag är ju forskare och det är helt andra sorters meriter som man tar hänsyn till. Däremot har det definitivt gjort att jag känner mig som en del av samhället på ett annat sätt än om jag inte hade gjort det. Man får ibland prata i media, prata med politiker och känna att man påverkar samhället, att man tillgängliggör matematik och naturvetenskap för fler. Så det har varit väldigt viktigt för mig. Jag har ju bott utomlands ganska länge och det jag älskar med att vara i Sverige är att jag känner att jag är en del av samhället på ett sätt som jag aldrig kände där. Men det kanske var för att jag aldrig hade någon vetenskapssport där borta.
Har du något oförglömligt ögonblick från UVS?
Eurovision 2022 var ganska fantastiskt. Jag bodde utomlands då, så det var ju härligt att få komma till Sverige och kolla på det med en massa svenskar, med svenska chips.
Och matlogistiken på lägren. Som när folk fick beställa vad de ville ha någon vecka innan. Såklart kommer ingen ihåg vad de har beställt när maten kommer. Till slut måste man fundera på hur det är att ta hand om mat till 50 personer. Man tänker på sådana här matteproblem som man fick i skolan: Anna köper 50 vattenmeloner, hur mycket väger det? Och det här tror man ju att det inte händer i verkligheten. Men när man är i UVS, då får man faktiskt fundera på sådana här saker.
Det var framförallt communityt runt som var härligt. Men det har funnits mycket annat. Lägren växte ju från cirka 20 personer till att det blev 100 och det har varit många lärdomar däremellan. Det här med hur man köper mat, hur man organiserar saker. Första lägret så tänkte vi bara att vi går till något snabbmatshak. Det blev McDonald’s tre gånger.
Har du någon hobby utanför vetenskapen?
Nu när matematiken har blivit mitt jobb ser jag den inte längre som en hobby. Fritiden fyller jag istället med pole dance, aerial hoop, The Sims och att nörda ner mig i alla möjliga grejer. Pole dance har betytt mycket för mig som alltid såg mig själv som en mattemänniska men inte en idrottsmänniska. Som liten tränade jag konståkning, men slutade när endast mycket yngre barn var lika dåliga som jag.
Pole dance börjar folk oftast med i vuxen ålder, så när jag började slapp jag känna mig sämst, för vi var alla lika dåliga. Det var dock så kul så jag fortsatte bara träna, och plötsligt insåg jag att jag faktiskt är riktigt bra på det nu, mycket bättre än jag trodde att jag någonsin kunde bli. Jag hade bevisat en sak för mig själv som jag alltid hade vetat när det gäller matte, men inte på allvar trott på när det gäller idrott, nämligen att träning faktiskt ger resultat. För många är det nog tvärtom, att de vet att de kan uppnå sina idrottsmål genom träning, men inte sina mattemål.
Därför är min personliga långsiktiga vision för Ung Vetenskapssport, som ju erbjuder en form av nöjesmatematik till folket, att det en dag ska finnas mattecirklar för folk på alla nivåer, så att även de som tror att de inte är mattemänniskor ska kunna utöva nöjesmatte på sin egen nivå bara för att det är kul. Jag vill se en framtid där även vi vuxna väljer att göra matte på fritiden precis som vi väljer att idrotta eller måla, för att vi vill utveckla oss som människor. Att satsa på ungdomar är bara början.
